Livets kontraster... så mycket glädje... så mycket sorg!

I natt, för 10 år sedan, satt jag med min då fyra dygn gamla son vid bröstet. Han var så liten, så liten. Idag är han en stor kille, lång och välvuxen för sin ålder. Då liten som ett mjölpaket och fick matas med sked för att få i sig maten.

Här i pappas famn...
Några dagar tidigare hade jag vid kontrollen hos barnmorskan fått order att så fort som möjligt åka in till sjukhuset för att sätta igång förlossningen, tre veckor för tidigt. Jag hade alla tecken på havandeskapsförgiftning - svullna fötter, äggvita i urinen och högt blodtryck. Än idag minns jag tankarna som flög genom mitt huvud - "Nej, det kan inte var sant! Jag har ju inte hunnit fixa färdigt allt ännu. Det går inte... jag har inte tid...."

Märkligt att man ofta tänker så irrationella tankar när man står inför en kris. Att det kunde vara fara för barnets och mitt liv hade jag ingen tanke på. Jag var ju tvungen att åka hem och fixa en väska med alla saker först. Den hade jag ju inte packat ännu... Mot löftet att åka in så fort som möjligt fick jag lov att åka hem och packa väskan, samt få med mig Maken till sjukhuset.

För att göra en lång historia kort så kom vi in till sjukhuset, fick vårt rum, tog alla prover, som visade sig vara helt OK, och började en lång väntan. De ville sätta igång förlossningen redan samma dag jag kom in, men bestömde sig för att vänta till lördagen. Då gjorde de första försöket, men det fungerade inte. På söndag förmiddag gjordes de andra försöket. Söndagkväll kl 19.00 gick vattnet. Sju timmar senare kom en liten kanonkula utfarande. Barnmorskan höll på att tappa det lilla barnet, vår son, i golvet. Inga handskar hann hon få på sig heller, vilket resulterade i en tårta till personalen dagen därpå. (En tradition de har på Linköpings universitetssjukhus - inga handskar vid födseln då bjuder man på tårta. Tyvärr gäller den inte paret som föder barnet. Det vore väl mer på sin plats, eller vad säger ni?)

Sonen var en liten kille. 46 cm lång och 2660 g tung. Han hade svårt att ta bröstet så han gick ner till nästan 2000 g. Det lilla knytet... men en stor kärlek. Större än vad man kunnat föreställa sig....

Du, den vackraste på jorden.
Du har inga tänder,
inget hår,
ingen midja
på din runda kropp.
Inga acceptabla proportioner
mellan huvud och bål.
Du kan inte tala,
bara drägla med din våta mun.
Och med korsögd blick
siktar du dåligt på dina
fumliga fingrar.
Med du är för mig:
Komprimerad skönhet och ljuvlighet.
Mitt lilla barn.

(Beda Wallström)


Så där satt jag alltså, natten mellan den 29:e och 30:e oktober, och försökte få min son att äta tillräckligt för att växa till sig. Tyvärr var min bröstproduktion inte likvärdig min storlek på bysten... och det har jag haft svårt att förlika mig med. Varför dra runt på så stora saker till ingen nytta? Som tur är finns det tillägg och med det fick vi mata dig med sked i början...

Åtta månader senare var det andra toner...en stor stark kille.
Plötsligt är det något som surrar och fläpper utanför mitt fönster. En helikopter... Det kan inte vara bra, minns jag att jag tänkte. En helikopter mitt i natten innebär en olycka någon annanstans. Inte bra. Gode Gud, vad som än har hänt, var med dem drabbade i sin olycka, bad jag. Jag skämdes nästan för att jag satt där med min lycka i famnen, trots att jag visste att det var nära att vi inte hade fått uppleva den. Men varför skulle jag få vara lycklig när jag visste att någon annan i denna stund var orolig, någon var skadad, kanske död.

På morgonen fick jag höra vad som hänt... Diskoteksbranden i Göteborg - över 60 ungdomar döda! Vilken ironi! Jag överlycklig för min levande nyfödde son, samtidigt som många sörjde sina döda och skadade barn. Den morgonen blev livets kontraster väldigt påtagliga - sorg och glädje... hand i hand.

Idag 10 år gammal...

Än idag känner jag med dessa föräldrar varje oktober. Jag ser på min son och känner en sådan lycka och glädje över honom. Samtidigt vet jag att andra föräldrar denna tid om året känner en enorm saknad och sorg över sitt eller sina förlorade barn.

Saknaden efter dig
sitter så djup.
Det är metkrokens
hullingar som lätt går
djupt in men aldrig
kommer ut av sig själv.
Jag hade trott att tiden
skulle klippa mig loss från smärtan.
Men nu vet jag
att den aldrig kommer
att göra det.
Den som fortsätter att leva
får betala sitt
julaftonsliv
med saknad och längtan.

(Beda Wallström)


I dessa stunder är jag extra tacksam för min tro... att det finns ett liv efter detta. Att vi en dag möts igen. Denna tro bär mig genom glädje och sorg. Det gör det inte enklare att förstå eller sorgen mindre... men det ger mig ett hopp...

Älskade vänner... var rädda om varandra. Vi vet inte vad som rymmer i morgondagen...


Låt oss tända ett ljus för alla förlorade barn....

... och ett för alla levande.

All kärlek till er...

Åh, vad mycket roliga tävlingar!!

Dreams of pearls!!!

Jag tävlar om ett valfritt smycke hos Dreams of Pearls
på Muppsan´s blogg. Tävla HÄR du oxå.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

VITT, ZINK OCH SILVER

Har massor av fina vinster att vinna!!
Bla denna fina kudde...

Titta in och tävla du också!

Ha det gott alla ni underbara som tittar in här!
Denna vecka är smockfull, men jag återkommer så fort jag kan!
Tack för att ni finns!

Tårta till helgen!

För alla som följt min lilla anekdot om Makens friluftsbravader så kan jag berätta att andjakten gick bra. För änderna. De sköt endast en liten stackare och det är jag och barnen tacksamma för. Helst hade vi ju sett att de inte sköt någon alls.

Maken däremot kom hem genomfrusen. Förstår att han passade på att basta när Dottern tog sina simlektioner.

Nu till andra bravader... Vi ska ha födelsedagskalas i helgen. Sonen fyller 10 år! (Himmel så fort det gått!) Och då ska det ju bli tårta, naturligtvis. Fast... när jag läser om Gunilla och tittar på bilder av hennes tårtor så är det inte långt till att Willewira Tårtamatör går och lägger sig istället.

Åååååh, den som vore så här duktig!!!

Låt oss fira den nyfödde!

Älskar man blommor...

Efter man sagt ja, blir det tårta.

Hur pilligt är det inte att göra dessa paket??

Till den sötaste av alla!

Är det jultomten som varit framme?

Alla små flickors drömtårta...

(alla bilder är lånade från aftonbladet)
Här är Gunillas hemsida!Och här är hennes blogg!


Göra tårtor... Ja, en annan spelar ju i en helt annan tårtliga...

Chokladcheesecake...istället för kladdkaka som dottern vill ha varje år.
För att variera mig lite gjorde vi också cupcakes. Väldigt goda, men särskilt fantasifulla är de ju inte.

Med denna tårtkavalkad så önskar jag alla en trevlig helg!! Hoppas ni får koppla av och ha det skönt med era nära och kära.
Vill passa på och tacka för alla härliga kommentarer, jag läser dem alla. Om jag inte svarat på dem så är det för att jag just nu är väldigt upptagen. Jag hälsar på era bloggar, men hinner inte alltid skriva något. Men... jag kommer igen.

Som sagt, en trevlig helg till er alla!

Bjäääk Bjääääk!

Just nu sitter Maken i vassen och låter: BJÄÄÄÄÄÄK BJÄÄÄÄÄÄK!

Grönmålad i ansiktet, blöt i baken (han har inga friluftskläder att tala om) och lånade stövlar.


Får nog bjuda honom på en kopp varm choklad när han kommer hem...


Vet ni, en sak som jag gillar hos Maken är att han inte bangar. Jag hade haft många bortförklaringar såsom ... "jag har inga kläder för det här", "jag blir så lätt förkyld" etc. Allt för att slippa skjuta stackars änder. Men inte min man. Han hade ju kunnat säga till kunden att han var upptagen idag, men en lunch på torsdag går bra. Men det gjorde han inte. Det är ganska starkt gjort tycker jag. Puss på dig Gubben!

Detta får mig att osökt (som Peter Harryson säger) tänka på en händelse för några år sedan...

Några av våra vänner är ena riktiga friluftsnissar. Och med det menar jag inte bara lusten att tillbringa sin tid i naturen, utan även vara ekiperade enligt konstens alla regler. Dessutom ska helst naturen upptäckas på ett utmanande sätt. Inte den enkla vägen.

Två av dessa vänner, Reklamnisse och Hotellnisse, samt Maken skulle ut och paddla kajak en helg. De hade delat upp ansvaret för middagen under helgen och Maken började med fredagkvällen. Reklamnisse och Hotellnisse hade packat ner goda måltider i form av pulverpåsar med olika smaker och innehåll. Helt enligt reglerna för friluftsliv.

Maken inledde middagen med revbensspjäll och sallad, nerpackade i hustruns dyrt förvärvade tupperwareburkar. Som efterrätt serverades kladdkaka på fat och kaffe ur en rosa termos.

Den omtalade rosa termosen...

Reklamniss och Hotellnisse talar om detta än i idag. Makens helt befriade inställning till hur man på ett manligt sätt tar sig an naturen...

Själv tycker jag det är rätt gulligt...

Önskar er en underbar dag!!

Helt uppåt taket!

Det var länge sedan jag skrattade så mycket och så länge... Hela morgonen faktiskt. Och nu i skrivandets stund. Vad står på? undrar ni säkert. Det gör faktiskt jag med. Något är helt uppåt taket!

I morse frågade jag maken om han kunde ta dottern till dansen i eftermiddag då jag var tvungen att jobba. Eftersom han ska vara borta en hel del kvällar framöver så borde det inte vara något problem att han går tidigare, föreslog jag.

"Nej det tror jag inte det är! Sa han. "Dessutom ska jag på andjakt på onsdag morgon."

"Du ska på vad då?" (Jag trodde inte mina öron.)

"Jag ska på andjakt."


Jag började gapskratta. Så jag grät...

Kanske inte så snällt, men då ska ni veta att Maken har inte hållit i ett skjutvapen sedan tonåren när han med kompisar sköt prick på burkar och träd.
Maken har heller aldrig varit något för att jaga. Han kan knappt gå ut med en mus i råttfällan. Då åker hela fällan i soptunnan.
Och nu ska han ut med kunder på andjakt. Utan gevär. Vad gör han då? Sitter i vassen och blåser i en pipa - "BJÄÄÄÄÄK BJÄÄÄÄÄÄK"...

Kan man annat än skratta?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Något som gärna får vara uppåt taket, men i huset vårt, är lite snygga lampor. Jag vet att jag nämnt vår brist på ljus i huset tidigare, men om våren glömmer man sånt. Nu är hösten och mörkret här så behovet har vaknat igen.
Jag skulle gärna vilja ha lite fönsterlampor. Som denna till exempel, den skulle jag hänga i köksfönstret...

(bilden har jag tidigare lånat från Isabella Smith, men lampan finns inte i sortimentet just nu.)

...I sovrumsfönstret skulle jag vilja ha två av denna lampa...

(Från Lisbeth Dahl)

I vardagsrummet vill jag ha en av mina trearmade golvlampor (ni vet den där gamla modellen), som för tillfället inte fungerar, för att få lite punktbeslysning när man sitter i soffhörnet med en god bok. För tillfället ligger de ute i magasinet, men jag får nog gå och leta reda på dem. I ett hörn av rummet skulle jag också vilja ha denna lampa...

(från Alvas hus)

Jag är vanligtvis inte så förtjust i den här typen av lampor, men just denna föll jag för. Med ett litet bord under, och några fina saker på det, så kan det få bli ett stilleben att njuta av...
Tyvärr är lampan lite för dyr för min smak - 2200 kr. Får nog leta upp ett alternativ...

Nog är det ljuset man längtar efter när mörkret tar över den största delen av dygnet. Som tur är så är det snart advent och då lyser det i fönstren dygnet om...

..så även på borden. Dessa ljus kommer från Housedoctor.

Fint, eller hur?

Willewira är shoppingsugen. Kanske är det lampor som står på tur nu...?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Idag ska jag inte bli så långrandig. Annars är det lite lätt att dra iväg, som ni märkt. Jag är inte känd för mina korta inlägg precis. Men jag borde bättra mig lite... och jag försöker verkligen.

Barnen har återigen drabbats av förkylning och jag vet att det är flera av er som varit, är och kommer bli sjuka i förkylning i höst. Därför skickar jag med ett litet "krya-på-dig"-kort.
Det är rödluvan som kommer hem med lite mat till dig:

Kortet har jag hämtat på sidan Flickr och det är Jackie121467 som lagt in det.

Jag vill också tacka gamla och nya besökare för alla härliga kommentarer! Jag uppskattar dem mycket, ska ni veta!
Sköt om er och sov så jättegott! Dröm sött!

En Saga och trygghetszoner!

Oj, vilka dagar det har varit... nu har jag äntligen börjat hämta mig från dem. Det var som knivar i hela kroppen. Jag satt alldeles för mycket under helgen (bil - konferens - bil) och det har jag fått lida för i bäckenet i flera dagar. Men, som sagt, nu har det äntligen blivit bättre.

Jag har upptäckt en sak denna vecka. Lova inte i ditt inlägg att du ska skriva en viss dag, då blir det inte så. Varje gång jag sagt att jag ska skriva en viss dag, som i detta fall i måndags, så har jag blivit upptagen och avbruten. Ska sluta lova något hädanefter...

Nåja, nu är jag här och tänkte ändå att jag skulle berätta lite om helgen som gick...

Helgens första stopp var Göteborg. Vi åkte tidigt på lördagmorgonen tillsammans med goda vänner. Barnen lämnade vi av hos farfar och farmor kvällen innan.

Hela lördagen med kväll tillbringades på en konferens om kaffe. Om själva kaffet ska jag berätta mer en annan gång, men föredraget vi fick lyssna till var mycket tänkvärt och om det vill jag berätta lite.


Lasse Gustavsson, brandmannen som skadades för ca 25 år sedan i en allvarlig brandsvåda, pratade om att gå utanför sin trygghetsram. Att våga göra det man inte är trygg med. En del har mycket snäva trygghetsramar och går inte utanför sitt hus/lägenhet. En del har mycket större ramar och ger sig in i nästan vad som helst.

Lasse själv refererade till sin process när han skulle börja lära sig gå igen efter olyckan. Efter att ha legat "bunden" i sin brännskadade kropp i flera månader så var steget utan för sjukhusrummet inte så lätt. Så svårt att han första gången de skulle öppna dörren sa att han fick ont i ett ben, varpå sjuksystern genast förpassade honom tillbaka till sin trygghet - sängen!

Vad han ville komma fram till är att vi ska fråga oss själva hur vi tänker när vi är rädda inför något. Är rädslan relevant? Vad beror den på? Vad är det värsta som kan hända? Hur troligt är det?
När vi tagit steget utanför vår trygghetsram(zon) ska vi fråga oss: Vad hände? Var det farligt? Och vi ska berömma oss!! Och göra samma steg igen...

Han tog liknelsen när man hoppar från högsta trampolinen, femman, för första gången. När man väl gjort det och upptäckt att man överlever så det första man gör är att hoppa en gång till! Man är så glad att man klarade det att man vill göra det en gång till.

Så kontentan är - VÅGA UTANFÖR DIN TRYGGHETSRAM!! Du växer med varje steg!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det är så mysigt att bo på hotell någon gång då och då. Gå till ett färdigt frukostbord är alltid lika skönt! Tyvärr gör man sånt här alldeles för sällan...

Efter frukosten drog vi vidare till Halmstad. Det var ju ändå på vägen hem... Är hon knäpp (?) tycker ni nog nu. Åtminstone de som vet att jag bor i Östergötland.
Nåja, vi hade ett ärende där och när vi ändå var i Halmstad så kunde man lika gärna titta på havet och få lite frisk luft.




Jag fullkomligt älskar havet... En sovsäck, en termos med kaffe och en god bok, samt en liten sanddyna så hade jag kunnat sitta där i några timmar. Vädret visade sig från sin underbara sida, dvs sol, så bättre kunde det inte bli.
Men nu var det inte bara jag som var med och fortfarande hade vi inte uträttat vårt ärende.

På vägen från havet stannade vi till vid café't Lugnet. Ett litet mysig café med många godsaker att erbjuda...




Tyvärr hann jag inte smaka den smaskiga chokladkakan... eller... det var nog lika bra. För figuren. Som jag inte har.

Nu så... skulle det ske. Mätta och belåtna fortsatte vi mot vårt mål. En Saga...

Här har ni min lilla SURPRISE! Låt mig få presentera SAGA!

Detta är dotterns nya katt. Sedan Daisy dog har det varit tomt i huset. Vi har ju vår älskade Kaj-bullen, men han äter och sover för det mesta, när han inte är ute vill säga. Vi saknade vår lilla busiga tjej och därför bestämde vi oss för att skaffa en ny katt, fast jag hade sagt att vi skulle vänta. Nåja, man är inte sämre än man kan ändra sig.



Saga är en ljuvlig liten kattjej med mycket gos och bus i kroppen. Hon vill gärna komma upp och lägga sig vid halsen när man sitter i soffan. Då nosar hon lite, pussar en på munnen, slickar en på hakan och gosar in sig halsgropen. Faller man då?? Såklart!!

Vi var lite undrande till hur våran Kaj skulle ta det hela, men det var inga problem. "Åh, en liten kattunge...jaha...äh, jag går lägger mig." Tycktes han tänka.
Saga däremot... "vad är det där för stor pälshög??? Monster? Bäst jag kröker rygg och väser och morrar lite så han vet vem som bestämmer?".
Numera går hon försiktigt fram och nosar...men springer snabbt därifrån om han rör sig. Jag tror det slutar med att hon ligger och slickar honom. Vänta bara...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Så var det dags för lite helgmys!! Vad sägs om att börja kvällen med en tacopaj? Det brukar de flesta barn gilla... om man nu har sådana. Gillar man tacos överhuvudtaget så brukar pajen gå hem.
Recept och bild kommer från Allt om Mat.

Efter maten vill man ha lite sött...
Kanske lite kola till Idol 2008?

Bild kommer från Allt om Mat.


Till sist vill jag tacka för alla gulliga kommentarer som alltid gör mig lika glad. Ni är värd guld!!
Det vore jättekul om även du som aldrig skriver något bara säger hej. Då kan jag titta in hos dig också. Och det skulle jag tycka vara mycket roligt.

Ha en underbar helg och sköt om er!!

Annalunda firar 100:e inlägget! TÄVLING!!

Nu har rosen bland bloggarna,
Annie i Annalunda,
skrivit sitt 100:e inlägg och vill fira det med en tävling!

Naturligtvis är vi alla med och tävlar, eller hur??!!
Det är jag i alla fall...

GRATTIS ANNIE!!!

Hoppas vi får läsa ytterligare flera hundra inlägg från dig!