Jag ska försöka göra som Zäta, skriva små korta inlägg, kanske flera gånger om dagen. Då kanske jag orkar och hinner med. (Hur troligt det är, lär vi märka... ni hör hur övertygad jag är *skrattar*)

Som jag nämnt tidigare har den senaste månaden, med kulminering de sista två veckorna, varit hysteriska. Det värsta är att när det är hysteriskt för mig så är det normalt för andra, så jag ska inte besvära er med att rabbla upp vad jag gjort. Då tycker ni jag är en gnällspik och det vore ju dumt. Det räcker med att säga: "det är mycket nu!"

Solen skiner och jag önskar att jag hade en bärbar dator.... det blir nog nästa stora inköp. Tänk att en sån dag som denna kunna sitta i trädgården och jobba... vilken dröm!!!
Katten Daisy gillar också att vara ute... (det har blivit lite av den varan då hon löper stup i kvarten... är det någon som har en fin långhårig hankatt som vill ut på äventyr??? Kan ju inte ta vilken katt som helst...)



I lördags var jag på blomstertorget och inhandlade växter till mina lådor, amplar och urnor. Jag brukar ha färger som vitt, blått, grönt, lime i olika nyanser och det blir jättefint!! I år har de inga blåa blommor, åtminstone inte de jag vill ha - salvia, för kruka. Den blir inte så hög och den har en mycket fin blå färg. Jag vill helst inte att det ska gå åt det lila hållet.
Nähä, salvian finns inte... vad hittar man på då? Vitt, grönt, lite blått, kanske lite rosa... (trots det röda huset... ska nog få bli ljust grått när vi byggt om och till).

I eftermiddag ska jag ut och sätta alla växter - längtar...

Får se om jag hinner rensa lite i rabatterna. Här ser ni hur det kan se ut när det är rensat (nästan)....

...och här när det inte är rensat! Förstår ni då min avsky mot kärs (kirskål)?

Rana, min vän, visa mannen denna bild så tror jag han glömmer tanken på att odla just den här grödan!

Nu ska jag först ut och läsa Donna Leons "Djupt vatten" och drömma om Italien till en god espresso...sen blir det blommor..
Ci vediamo, miei amici!!

"Det är lika bra att bli lycklig"

Idag vill jag dela med mig en liten historia som jag hämtat från en av Maria Scherers böcker - "Du är inte ensam". Maria Scherer fastnade jag för redan som tonåring när jag var en storkonsument av Damernas. Mode var mitt stora intresse, men mitt bland alla bilder hittade jag Marias kolumn. Det hade gått många år sedan jag läste något av henne, men förra året hittade jag denna boken på rea och slog till. Det är jag glad för...
Läs och begrunda...

"En parksoffa i Göteborg. Solen strilar genom gröna trädtoppar. Det är söndag förmiddag och staden ligger öde och sommartom. Några enstaka besökare kommer ut från den stora kyrkan.

Hon kommer emot mig, liten och ivrig i sommarkappa, hatt och vita nätvantar. Hon håller sin gamla psalmbok i handen och kommer strålande emot mig - full av livsglädje.

Vi sätter oss på den solvarma parkbänken och hon berättar om sin livsfilosofi. Hon är något så ovanligt som en alltigenom lycklig människa och jag vill veta varför. Hon är 82 år och tycker varje minut är ett spännande äventyr.
- Det är så enkelt, svara hon. Man gör ett val. Jag valde glädjen helt enkelt!


Hon ler sitt ännu så ungdomliga leende och säger rakt ut i denna söndags märkvärdiga stillhet:

- Jag har aldrig ställt mig på bekymrens sida! Jag bestämde mig istället för att ta tjuren vid hornen och överlista tråkigheterna. De hände mycket sorgligt i mitt liv - men istället för att sörja och gå under bestämde jag mig för att säga tack - tack till livet! Tack för nya erfarenheter! Alla andra klagade och sade ack - själv sade jag tack - och vägrade att ställa mig på bekymrens sida, säger hon respektlöst och fortsätter:


- En del tyckte säkert att jag var lite tokig - men samtidigt märkte de ju att det fungerade! Jag var lycklig och fylld av glädje trots svåra sjukdomar och motgångar. Andra var olyckliga trots hälsa, ungdom och framgång. När man tackar livet - och tar inget för givet - så bryter man det ondas cirkel. När jag hade praktiserat denna "metod" i några år, märkte jag att både olyckor och sjukdomar nästan helt försvann.

Och nu när jag börjar bli gammal vill jag bara dela med mig av detta som hjälpt mig så oändligt mycket. Börja säga tack! - vad som än händer. Och glöm inte att det alltid finns en djupare mening med allt som händer dig.


Hon skrattar glatt. Solens reflexer i hennes tunna glasögon. Ögonens blåa glädje - glada och unga. En lycklig människa. En som tackade vad som än hände, bröt den onda cirkeln - jagade fan på flykten - och aldrig någonsin ställde sig på bekymrens sida.


När jag senare körde hem genom det sommarvarma Göteborg ut mot havet, båtarna, badstränderna, semesterglädjen och musiken, minns jag att jag själv äntligen vågade tänka:


- Det är lika bra att bli lycklig..."



Av Maria Scherer, ur boken Du är inte ensam





Det är nog dagens utmaning till oss alla - Vågar vi vara lyckliga!?

Med all kärlek och värme önskar jag er ett lyckligt liv!

Kreativ Bloggare? Tänk att någon tycker det!

Först av allt vill jag säga tack för alla uppmuntrande ord. Det var länge sedan jag upplevt, och upplever, en sån stressig period. Att det känns extra jobbigt just denna gång kan ha att göra med att jag är så förskräckligt trött. Tröttheten vill inte gå ur kroppen...

När sedan datorn går sönder och man blir tvungen att laga den för 1000 kr då blir man ännu mer trött...
Fast nu fungerar den igen och det är tur... hur ska jag annars kunna jobba eller besöka er alla??

Desto bättre är det då när man får små uppmuntrande ord på vägen - TACK KÄRA NI!
När man också får en uppmuntrande utmärkelse så blir det som med jordgubbarna på tårtan - Fulländat! (Jag tycker de är godare än grädden...)

Tack Annie, min kära vän från Annalunda, du är för söt!! Tycker så mycket om dig!!



Meningen är att jag ska dela denna vidare och säkerligen har någon redan fått den, men det struntar jag i.

Annie - Annalunda - du söta vän, du får naturligtvis tillbaka utmärkelsen (men du behöver inte skicka den vidare igen). Du har en ton på din sida som får mig bli glad över livet. Dina blommor, tankar, vackra tänkvärda ord gör mitt liv bättre. Tack kära du för att jag fått bli din vän.

Synne - Blåbär och annat snadder - En kär norsk östgötsk vän som tar oss på härliga turer i norge. Delar med sig av både smått och stort i sitt liv. Du är härlig!!

Randi - Bland rosor och tistlar - för dina underbara bilder!! Du är en mästerlig kreatör med din kamera! Jag njuter varje gång jag besöker dig. Tack för att du delar med dig av ditt liv.

Pernilla - Pennyshouse - Är det någon som är kreativ så är det du!! Jag älskar dina bakverk!! Du förmedlar en positiv anda och en värme som jag uppskattar enormt. Du gör mig glad!!

Rana - Ranas Horisont - Du vår lilla bloggroda! Du sätter ord på livet som ingen annan! Du är en sann kreatör med penseln - underbara tavlor gör du! Jag är så glad att få ha stiftat din bekantskap och ditt "grod"-perspektiv på livet berikar!

Monica - Moas gård och Moas lovely things - är en annan av våra stora kreatörer bland bloggarna. Härliga trädgårdsbilder och underbara ängladockor! Missa inte hennes bloggar!! Du är för härlig Monica. Du bjuder på dig själv, din trädgård och din skaparglädje. Tack för det!

Naturligtvis så finns det många fler som jag gärna besöker och njuter av. Några finner ni bland länkarna till höger.

Jag vill önska er alla en skön dag!!

Glöm inte bort att njuta av stunden - den kommer aldrig mer igen...

Hysteriska tider!!

Just nu är det här jag skulle vilja vara... i hängmattan. Men jag har ingen!
Dock kan man hitta fina sådana här!
Hej mina kära vänner bland bloggarna!
Jag har inte glömt er... jag har bara så fullt upp just nu, närmast hysteriskt, att jag inte får någon tid över till att skriva.
Däremot har jag flera inlägg som bara väntar på att få komma ut ur huvudet... :)

Jag försöker få lite tid över till att besöka er.... men hinner inte alltid skriva en kommentar. Så ha lite tålamod med en stressad Willewira...hon kommer snart igen!!

Sköt om er och ha det gott så länge!

Blommor och mod.... och stolta föräldrar!

Efter en välbehövlig paus, då jag dagligen jobbar vid datorn, samt bloggar och skapar vid densamma, är jag tillbaka med sinnet full av sol. Vårtrötten tycks dröja sig kvar...men den sipprar väl ut så småningom...och jag blir som kalven på grönbete...


Vi var och köpte jord härom veckan och dottern följde med till Blomstertorget (det bästa stället i stan vad det gäller kvalitet på plantor och växter... Plantagen - släng dig i väggen!) för att inhandla detta. Detta till löftet att hon skulle få köpa en egen blomma ska jag väl tillägga.
Hon gick där och valde...och valde... och valde... Till slut sa hon helt uppgivet "Mamma, jag kan inte välja! Det är för många fina blommor!" I min tanke tänkte jag att nu kanske hon förstår varför det tar så lång tid för mamma att välja sina blommor. Jag kan nämligen gå där i timmar...om jag inte har några barn med mig, vill säga...de protesterar efter fem minuter.



Till slut fastnade hon för en trädgårdviva - en gul sådan. Gul råkar nämligen vara hennes älsklingsfärg. "Gult är fult" säger de i hennes klass, men hon säger "Nähej, gult är kult!"
Själv tycker jag det är roligt att hon vågar stå för sin smak och vad hon tycker om. Samtidigt får jag trösta henne ibland då hon tycker hon känner sig annorlunda då hon inte har rosa som älsklingsfärg...
Kan inte låta bli att tänka hur det kommer sig att vi måste vara som alla andra...?
Är det inte mångfalden som förstärker alla olika smaker och tycken. Om allt var på ett enda sätt, om det såg lika ut överallt - då skulle man ju inte se det till slut.
Eller hur?



Dottern har ganska nyligen upptäckt hur kul det är att så. Förra året sådde vi solroser i en kruka. I år har de sått plantor i hennes klass för att sälja på vårmarknaden nästa vecka. Denna nyupptäckta fascination över växtkraften ledde till att hon även passade på att köpa lite blomsterfrön på samma gång som sin planta.
Hon köpte lite luktärtor, blomsterskära och blandade frön till blommor som fjärilar tycker om. Fjärilar ligger henne varmt om hjärtat. De är ju så vackra!


Något annat som ligger henne varmt om hjärtat är hennes gossedjur. Alla har de olika perioder av uppmärksamhet och de blir bara fler och fler... Men vad gör man som förälder om det är det enda hon vill ha? Eller har varit det enda som hon vill ha...
På listan till nästa veckas födelsedag så har det utökats till 23 saker!!!
Högst upp ligger en sparkcykel, ta hål i öronen och en kamera. Hon har precis upptäckt hur kul det kan vara att fotografera. Se vad jag hittade i min kamera när jag skulle ladda ner mina bilder...





Var hittar de sitt mod, våra kära barn? Kan inte minnas att jag hade detta mod när jag var lika gammal - åtta år.
Tänker på dotterns mod förra veckan då hon inför hela skolan (14 klasser, fsk-6) uppträdde helt själv på scen. Hon dansade och mimade till låten "Upp och hoppa" med Frida. Hon var så duktig! Visst, hon mimade inte helt rätt hela tiden och dansen kunde säkert haft en bättre korreografi. Men vad hela världen! Hon är 8 och upptäcker livet. Kraven om perfektion får ligga och vila i många år till..hoppas jag!



I sådana här stunder inser man hur fort tiden går och att det inte var länge sedan hon låg däruppe i sin låda på BB med den lilla kaninen i hörnet. Kaninen hon fått av morbror P. Det var som igår... idag planterar hon egna frön i kruka... imorgon tar hon studenten...

Hej och hå! Håll i hatten annars går livet dig förbi!!

Sköt om er alla!!

(Detta inlägg var inte menat som skryt över mina barn, i detta fall min dotter, utan en reflektion över livet. Hur det är att vara barn, att upptäcka och våga saker... Sådant som man många gånger glömmer ju äldre man blir.)