tisdag, oktober 28, 2008

Livets kontraster... så mycket glädje... så mycket sorg!

I natt, för 10 år sedan, satt jag med min då fyra dygn gamla son vid bröstet. Han var så liten, så liten. Idag är han en stor kille, lång och välvuxen för sin ålder. Då liten som ett mjölpaket och fick matas med sked för att få i sig maten.

Här i pappas famn...

Några dagar tidigare hade jag vid kontrollen hos barnmorskan fått order att så fort som möjligt åka in till sjukhuset för att sätta igång förlossningen, tre veckor för tidigt. Jag hade alla tecken på havandeskapsförgiftning - svullna fötter, äggvita i urinen och högt blodtryck. Än idag minns jag tankarna som flög genom mitt huvud - "Nej, det kan inte var sant! Jag har ju inte hunnit fixa färdigt allt ännu. Det går inte... jag har inte tid...."

Märkligt att man ofta tänker så irrationella tankar när man står inför en kris. Att det kunde vara fara för barnets och mitt liv hade jag ingen tanke på. Jag var ju tvungen att åka hem och fixa en väska med alla saker först. Den hade jag ju inte packat ännu... Mot löftet att åka in så fort som möjligt fick jag lov att åka hem och packa väskan, samt få med mig Maken till sjukhuset.

För att göra en lång historia kort så kom vi in till sjukhuset, fick vårt rum, tog alla prover, som visade sig vara helt OK, och började en lång väntan. De ville sätta igång förlossningen redan samma dag jag kom in, men bestömde sig för att vänta till lördagen. Då gjorde de första försöket, men det fungerade inte. På söndag förmiddag gjordes de andra försöket. Söndagkväll kl 19.00 gick vattnet. Sju timmar senare kom en liten kanonkula utfarande. Barnmorskan höll på att tappa det lilla barnet, vår son, i golvet. Inga handskar hann hon få på sig heller, vilket resulterade i en tårta till personalen dagen därpå. (En tradition de har på Linköpings universitetssjukhus - inga handskar vid födseln då bjuder man på tårta. Tyvärr gäller den inte paret som föder barnet. Det vore väl mer på sin plats, eller vad säger ni?)

Sonen var en liten kille. 46 cm lång och 2660 g tung. Han hade svårt att ta bröstet så han gick ner till nästan 2000 g. Det lilla knytet... men en stor kärlek. Större än vad man kunnat föreställa sig....

Du, den vackraste på jorden.
Du har inga tänder,
inget hår,
ingen midja
på din runda kropp.
Inga acceptabla proportioner
mellan huvud och bål.
Du kan inte tala,
bara drägla med din våta mun.
Och med korsögd blick
siktar du dåligt på dina
fumliga fingrar.
Med du är för mig:
Komprimerad skönhet och ljuvlighet.
Mitt lilla barn.

(Beda Wallström)


Så där satt jag alltså, natten mellan den 29:e och 30:e oktober, och försökte få min son att äta tillräckligt för att växa till sig. Tyvärr var min bröstproduktion inte likvärdig min storlek på bysten... och det har jag haft svårt att förlika mig med. Varför dra runt på så stora saker till ingen nytta? Som tur är finns det tillägg och med det fick vi mata dig med sked i början...

Åtta månader senare var det andra toner...en stor stark kille.

Plötsligt är det något som surrar och fläpper utanför mitt fönster. En helikopter... Det kan inte vara bra, minns jag att jag tänkte. En helikopter mitt i natten innebär en olycka någon annanstans. Inte bra. Gode Gud, vad som än har hänt, var med dem drabbade i sin olycka, bad jag. Jag skämdes nästan för att jag satt där med min lycka i famnen, trots att jag visste att det var nära att vi inte hade fått uppleva den. Men varför skulle jag få vara lycklig när jag visste att någon annan i denna stund var orolig, någon var skadad, kanske död.

På morgonen fick jag höra vad som hänt... Diskoteksbranden i Göteborg - över 60 ungdomar döda! Vilken ironi! Jag överlycklig för min levande nyfödde son, samtidigt som många sörjde sina döda och skadade barn. Den morgonen blev livets kontraster väldigt påtagliga - sorg och glädje... hand i hand.

Idag 10 år gammal...


Än idag känner jag med dessa föräldrar varje oktober. Jag ser på min son och känner en sådan lycka och glädje över honom. Samtidigt vet jag att andra föräldrar denna tid om året känner en enorm saknad och sorg över sitt eller sina förlorade barn.

Saknaden efter dig
sitter så djup.
Det är metkrokens
hullingar som lätt går
djupt in men aldrig
kommer ut av sig själv.
Jag hade trott att tiden
skulle klippa mig loss från smärtan.
Men nu vet jag
att den aldrig kommer
att göra det.
Den som fortsätter att leva
får betala sitt
julaftonsliv
med saknad och längtan.

(Beda Wallström)


I dessa stunder är jag extra tacksam för min tro... att det finns ett liv efter detta. Att vi en dag möts igen. Denna tro bär mig genom glädje och sorg. Det gör det inte enklare att förstå eller sorgen mindre... men det ger mig ett hopp...



Älskade vänner... var rädda om varandra. Vi vet inte vad som rymmer i morgondagen...


Låt oss tända ett ljus för alla förlorade barn....

... och ett för alla levande.



All kärlek till er...

35 kommentarer:

My Lovely Things sa...

Hej !!
Åh vännen.
tårarna rinner ner för mitt ansikte...
jag känner så med dig..
Jag har varit där..
Min Johanna är född i vecka 31..1400 gr 41 cm lång..Jag hade akuthavandeskapsförgiftnming..med livsfarliga värden ..
Jag fick inte ens åka hem och packa nån vsäka det var ambulans från mödravården..
Jag är oxå tacksam för min tro på Gud..han bar oss..gemom allt..beskyddade Johanna så hon fick leva och vara frisk..Jag mådee br amed..trots mina höga världen..Vi var ett mirakel..vi kunde dött..
Så jag vet vad du har gåttigenom..jag kunde inte heller amma henne ..trots mjökstinan bröst..Hon sög inte..

Tänker ofta, vad skulle jag göra utan min Gud..han bär igenom allt..
Nu i dessa tider när vi försöker sälja vårt hus..Gud bär..han har lyft upp oss..han bär vår oro..ger oss frid..Vi vet att Gud har allt i sin hand..

Grattis till din fina son..I dag är det en speciell dag..

Ja diskoteksbranden var fruktansvärd..en svår smärta..

Tack för du delar med dig detta..
Kram och ha en bra dag..
Jag tänker på ens ång en bekant har skrivit..
" Det som var menat att skada, det vänder Gud till läkedom...

Det som skulle få dig att ge upp kommer att föra dig framåt..

Kram Anna

Synnøve. sa...

Älskade goa Wiran.
Så vackert du skriver idag.
Blir så stilla där jag sitter och läser och tankarna går bakåt i tiden.
Är det redan 10 år sen? Vart har tiden tagit vägen?
Hur har de överlevande det idag?
Tänk så bra vi har det vi andra som inte hade några anhöriga på discotek den kvällen.
Livet är så orättvist ibland.
Ha det nu så gott og ge sonen en rejäl kram från mig här långt bort i bortet.
Storkramen Synne.

Mitt liv - Mina drömmar sa...

Hej!

Det är med tårar och en hand som kramar om mitt hjärta jag läser dagens inlägg.

Vackra ord.
Jag är glad att det gick bra för er och pojken!
Samtidigt gråter jag en skvätt över de som gick förlorade i Göteborg.
De var alla någons barn...någons stora kärlek och längtan.

Kram Annica

Tidsmästarinnan sa...

Vad fint du skriver, jag sitter här alldeles rörd och kan inte komma på några kloka ord. Livet är förunderligt, och ofta är man alldeles för inne i vardagen för att ta till sig det som verkligen är viktigt.

Idag ska jag krama mina godingar extra mycket.

En varm kram till dig också!
Susanne

Tidsmästarinnan sa...

Vad fint du skriver, jag sitter här alldeles rörd och kan inte komma på några kloka ord. Livet är förunderligt, och ofta är man alldeles för inne i vardagen för att ta till sig det som verkligen är viktigt.

Idag ska jag krama mina godingar extra mycket.

En varm kram till dig också!
Susanne

Helena - nyckeln till mitt hjärta sa...

Du skriver så mina tårar rinner vännen. Livet och dess svindlande hopp och konstraster, man vänjer sig aldrig.
Kram Helena

Helena - nyckeln till mitt hjärta sa...

Ja, jag ville ju också skriva att jag håller med, att den tro jag bär med mig genom livet är ett sånt stöd. Vad skulle jag varit idag utan den förtröstan som jag känner, även när det händer obegripliga saker.

Sunells sa...

Fint skrivet, tänker också på alla små änglar och föräldrar som saknar sina barn. Vi har också en liten Anton ängel(2000-2001), tänder ett ljus här hemma - för alla förlorade barn.
Kram Katariina

lottens vita och gröna sa...

ohhhhhh vilket starkt inlägg, ser inget för alla tårar, liv och död mmmmmm det är så starkt, jag grät igår när dom visad från göteborg...stackars alla där som mist en nära, det rister i hela hjärtat! största grattis till din underbara kille!
sist jag låg på bb så hade jag fönster mittemot astrid lindgrens barnsjukhus, såg en dag en pojke utan hår i fönstret...tänker och ber för honom ännu! drog för gardinerna orkade inte ta in det just då, man måste få vara glaaaaa i sitt nya lilla liv!

du ska ha den varmaste kramen, du är unik gumman, tack för din underbara värme som du delar!

lotten

Anonym sa...

Du är fin!

Viola sa...

Vad ska jag skriva allt är redan skrivet, sitter här stum så fint, kramis, vi ses ju snart...

Ann-Catrin sa...

Oh vilket vackert, sorgligt,tänkvärt, och fint inlägg!!
Tänk vad livet är...
Sitter här och ryser..
Tack för att DU delar med dig.
Din fina fina pojke stt stort grattis!
Idag tänder vi ett ljus...

Kramar
A-C

LenaEva sa...

Så sant så sant, barn är mirakel och man är så lycklig för dom, försöker varje dag tala om för dom att jag älskar dom. det där med brösten ja... har man e-kupa och inte har mjölk mer än 10 dgr så kan man ju undra vad man ska ha de där bomberna till..
Jag ryser när jag läser och jag håller med, är helt övertygad om att vi en dag möts igen.
Allt gott till dig vännen.
Kram Lotta

Skomakartummen sa...

Åh, du väcker minnen.. Ena dagen till den andra har man blivit mamma. Kejsarsnitt sju veckor förtidigt. Raringen vägde 1600 och rymdes i två händer.. Nu är han en busig snart femårig kille. Under min vistelse dog ett barn på samma avdelning, mamman och jag pratat med varandra dagen innan och hon var sååå lycklig... livet är märkligt och såååå skört

Kram sari

Annie - Annalunda sa...

Å du goa fina vän så vackert du skriver...så kärleksfullt och rörande. Fina vackra bilder!

Vi tänder många ljus...

All kärlek till dig! Pussa sonen!

Annie

Anonym sa...

Verkligen rörande det du beskriver dina tankar & ord, suger lixom tag i en....

Har vart i precis samma situation som du, min dotter föddes 7 v. förtidigt 2200 gr & 44 cm & hade oxå problem med & få i sig maten genom amning =0(, men är idag en självständig & underbar liten människa, som får en att le.

Vad härligt att det oxå gått bra för din pojk & grattis till han !

Mina tankar går oxå i dessa dagar till alla som var med i Discoteksbranden, tänk att det redan gått 10 år ??

Kram Nettan

Angel.Pearls sa...

Hejsan! Fina tänkvärda ord, och man behöver en liten "tankeställare" ibland för att vakna till. Idag är jag ledig på höstlovet -vi ska bara mysa o ta det lugnt -i kväll middag med farmor o mormor o lite häxhatter kanske det också blir..Fin helg// Eva

Cattis sa...

Sitter här med gåshud...
och saknar ord.

En vanlig åkomma hos mig emellanåt.

kramen
Cattis

Helena - nyckeln till mitt hjärta sa...

Trevlig helg!
Kramar från Helena och lilla Esset

Mångsysslare sa...

Sitter her med øynene fulle av tårer! Så fint du skriver! Livet er virkelig skjørt. Man vet ikke når det slutter. Enten det er ulykke eller sykdom, så kan livet brått ende her. Da er det godt å kunne tro på et liv også etter døden.

mig & alice sa...

Ville bara kika in och önska en skön halloweenhelg!

Kraam
Melinda

Jane sa...

Hvor er det et smukt indlæg du har skrevet. Man får jo tårer i øjnene af at læse din beretning. Jeg har selv født 4 børn, 3 gange har jeg haft svangerskabsforgiftning og født mine børn for tidligt. Den ene gang gik det galt og min lille datter døde. Til januar er det 11 år siden.

Stina sa...

Ja huganemejsan ja...för det där eländet. Det är så mycket hemskt som händer, stup i kvarten.

Men det var då en gullig liten plutt du fick. Tänk att de blir så stora? Va? Fort går det.

Kramis gumman

LillaFlisan sa...

Nu sitter jag här med gråten i halsen igen. Så vackert, kärleksfullt och sorgligt!

Ditt inlägg gör en onekligen tacksam för allt man har, sina nära och kära,det som verkligen betyder något!

Snyft ;-)
Härligt med lite djup!
(Jag som bara skulle in och skriva: Tack för att du länkar mig, Du hamnar naturligtvis på min länklista också!!!)

Ta hand om dig!!!

Kram

Flisan

Hjärtat Mitt sa...

Så sorgligt och ändå så vackert.
Det blir ju en naturlig tankegång för dig, att komma ihåg det hemska som hände.
Fick båda mina barn för tidigt, men av naturliga skäl. Men de är verkligen små när de kommer då.
Skönt att maken klarade sig helskinnad från äventyret :)
Hade det inte varit roligt att få se honom i smyg, när han satt där och väntade, hihihi....
Ha en skön helg.

Kram Mari i Marieholm

Anonym sa...

Hoppas du haft en fin lördag tillsammans med store sonen och övriga familjen.

Kramar
Zäta

Moa sa...

Mycket vackert och tänkvärt skrivet.. livet.. är skört och man ska vara oerhört tacksam för det man har och inte gnälla över småsaker. Behandla andra på ett sådant sätt som du själv vill bli behandlad.. människokärlek .. behöver alla i detta livet. Och i helgen tänder vi ljus till alla själar som inte finns ibland oss.. och tänker våra tankar.. saknad men hopp om att vi en dag ska mötas igen.. Såå skönt att det gick bra för dig och lilla killen.. ser att han har växt och frodats och ser lycklig ut.. Kram Monica

Ugla sa...

Hei.
Dette er et av de vakreste blogginnlegg jeg noensinne har lest. Takk for at jeg fikk lese dette.
Klem

Karin Lindström sa...

Hej Willewira!

Åh, så fint du skriver. Och vilken lycka det är att hålla sitt lilla barn och känna att allt gått bra.
Tänk att du fick honom precis den hemska natten. Jag vet att jag var så berörd över detta. Då hade jag inga barn själv, men det berörde ju i alla fall. Nu lever man ju med en liten oro hela tiden. Det får ju inte hända ens barn något. de små liven som blir stora är ju det viktigaste vi har, eller hur!

Ha nu en mysig Söndag med din rara familj!
Många kramar
Karin

Lallis - liv och leverne sa...

Verkligen ,verkligen så fint skrivet, vännen.
Och tack för dina goa ord inne hos mig. Det värmer.
Ja.. livet är både och.
Och ibland känns det märkligt och konstigt att någon kan vara så euforiskt lycklig medan nästa är nedbruten av sorg.
Varma, varma kramar till dig!
/Lallis

Lallis - liv och leverne sa...

Det där lät konstigt.
Vad jag menade var att det liksom ÄR livet.
Och att man , när man känenr sig sådär lycklig..nästan kan känna dåligt samvete över att andra har drabbats av sorg.
Just den tragedin som du beksriver var ju fruktansvärt!
Och ja.. livet är skört.
Och livet är underbart. Och det innehåller så mycket. Varje dag.
Så vi får göra det bästa vi kan. Leva.
Kram igen

Angel.Pearls sa...

Hej -tack för jättegullig kommentar på bloggen! Jag håller på att ändra lite: "flyttar över" alla smycken till en ny blogg: www.angelpearlscollection.blogspot.com
Har fått lite nya ideer från min "rådgivare" som tyckte att det blev för rörigt på min blogg. Jag hittade också en bra översättare på din hemsida, som jag lagt in på min -Tack!! Ha det gott o en fin vecka-Kram //Eva

Anonym sa...

Så vackert du skriver och så fin blogg du har skapat här i cyberspace! Kram Anna

Anonym sa...

Så vackert du skriver och så fin blogg du har skapat här i cyberspace! Kram Anna

Beas sa...

Åhh...vilket inlägg! Jag finner inga andra ord, så jag skriver det igen!

VILKET INLÄGG!

TACK!