Sann vänskap

Oj, var jag sån när jag var lika gammal??? Min fråga bottnar sig i en händelse från igår...

Dottern fyllde åtta år i maj, likaså gjorde hennes bästa vän Ella. De träffas inte så ofta då de bor i stan och vi utanför, men när de träffas så är det som ingen tid passerat. Det är härligt att se dem tillsammans - de skrattar konstant!

Jag har märkt att min kära dotter har en mycket stark integritet, vilket kan bli till problem när hon umgås med flera av hennes klasskompisar. De vill alla gärna bestämma. Och ofta kommer min "Fia-Lotta" på skam. Missförstå mig inte nu, min dotter är inte felfri.

Men alltför ofta så får hon vara den som ger sig. Kanske för att hon blir så ivrig när hon ska förklara saker och ting att man inte alltid förstår vad hon vill ha fram.
Eftersom hon har en stark integritet så protesterar hon när man inte lyssnar eller struntar i vad hon säger, vilket många gånger uppfattas som trots av lärare och vuxna runtomkring. "Du kan inte bestämma hela tiden", säger de, "utan man får turas om". Det är ju rätt och riktigt, men när hon mycket sällan får bestämma eller att man inte lyssnar på henne, då är det ju inte riktigt rättvist, eller hur?

Som vuxen är jag medveten om att detta inte är lätt att se till i varje enskild situation och att allt inte är svart eller vitt, utan många gånger så är livet också motsägelsefullt. Dock är det inte alltid lätt för en åtta-åring att förstå det.

Hur som helst så var hon på bio igår med Ella. Hon hade längtat efter detta hela sommaren. De hade gett varandra en biokväll med restaurangbesök i födelsedagspresent (vi mammor ingick i paketet) på det gemensamma födelsedagskalaset de hade innan sommarlovet. I motvikt till leksaker tyckte vi det var en rolig idé.

Nu skulle det alltså ske! Kung Fu Panda var den utvalda biofilmen. Mycket skratt, popcorn och dricka senare var det två nöjda tjejer som kom ut från bion.
Dags för restaurangbesök valde "Fia-Lotta" en restuarang med kommentaren att dit brukar vi gå när vi varit på bio (familjen har varit där en gång tidigare ska tilläggas). Det blev alltså en pizza- och kebabrestuarang.

När vi sitter där och äter så hör vi ett starkt oljud, som en motorsåg...??? Dottern tittar frågande på oss varpå hon snabbt och bestämt reser sig och går fram till disken där man beställer maten.
"Vill ni vara snäll att dämpa er lite, vi äter faktiskt!", säger hon, vänligt men bestämt, till mannen bakom disken som står med den elektriska kniven i handen - den man skär kebabkött med.
Vi mammor tittar på varandra och brister i skratt - den du, med socker på! Aldrig hade vi vågat säga så i samma ålder...
Mannen? Han såg mest chockad ut.

När vi åker hem säger en lycklig dotter - "det här var den roligaste dagen på länge!" Glädjen lyser ur ögonen. "Men jag önskar att vi bodde nära varandra."
Jag kan förstå hennes önskan. Den man tycker om vill man vara tillsammans med. Vi satt och pratade lite mer om hennes vänskap med Ella och jag frågade varför hon tycker det är så roligt att vara med just henne.
-"Hon är speciell. Hon är inte som andra. Hon respekterar mig. När jag säger nej så lyssnar hon och jag lyssnar när hon säger nej. Precis som man ska."

- "Sen får jag vara jag".

Jag sitter förundrad och tänker... är hon bara åtta år??

Hon har redan förstått sann vänskap.


****************

Önskar er alla en skönt avslappnad fredagkväll!